En person utan egen åsikt, utan egna känslor, utan eget tycke, utan egen självkänsla, utan egna tankar, utan en egen själ. En människa som tycker som alla andra för att få vara delaktig. En person som gör allt för att den vill vara med någon speciell.

En person med egen åsik, med egna känslor, med eget tycke, med egen självkänsla, med egna tankar, med en egen själ. En människa som har egen åsikt om saker och ting och säger emot andra när de har fel. En person som inte bryr sig om andra för att vara unik.

Men vad är egentligen det bästa? Att rätta sig efter andra för att få det man vill ha? Eller att vara sig själv och inte bry sig om de andra?

Självklart låter alternativ nr 2 mer vettigt teoretiskt sett. Men praktiskt sett? Praktiskt sett så är alternativ 1 ett mycket smartare val.

Har vi två personer som är precis enligt ovan exempel så kan vi direkt säga att personen som rättat sig efter alternativ nr 1 är den smartare av dem. Låter osannolikt, men när du tänker efter är det sant. Personen i fråga har en plan. En plan för att få exakt vad han/hon vill ha. Han/hon behöver inga åsikter, sålänge personen får låna andras. Planen är inte välgenomtänkt, nej, den är inte något planerat. Personens undermedvetna har skapat den.

Personen som rättat sig efter alternativ 2 har däremot tänkt väldigt mycket på hur allt ska gå till. Han/hon måste ju verka unik och verkligen vara sig själv så många tycker om honom/henne. Och på så vis får personen det den vill ha. Så fungerar det inte.

En människa som kan betraktas som ett tomt skal, ett skal utan åsikter, utan kall och utan tankar, är något så mycket mer än ett tomt skal. Skalet är långt ifrån tomt.

Och sedan en människa som har egna åsikter, egna tankar och vill vara unik... känns mest paranoid

(känns som att den enda person som kommer att kunna gräva djupare i saker och ting och då förstå detta inlägg är johan persson. ja, det är sant. du fattar inte det här, trots att du tror att du gör det.)