Jag får känslan av att mina senaste inlägg är något elaka mot dig som läsare. Detta ber jag så hemskt mycket om ursäkt för.

... NOT

Haha. Vad rolig jag är. Fucker.

Nej, men allvarligt. Inläggen är faktiskt inte så speciellt snälla och kan faktiskt framkalla någon slags ångest inom dig. Är du känslig så kan jag tipsa om att:

nr 1, inte läsa min blogg

nr 2, ta på dej ett par förstora skor och gaska upp dig

nr 3, sluta sova i dina föräldrars säng

Men nu är det såhär att om du verkligen tar illa upp av det jag skriver så tar jag verkligen på mig noll ansvar för den saken. Du kan ju alltid börja hata mig eller nåt, om det skulle kännas bättre. Glöm inte att höra av dig innan, så jag vet vems hus jag ska tända på på sista april.

Vårens solstrålar har börjat kika fram bakom de grönande bladen. Kärlekens tid är här. Par går hand i hand i parker. Nykära skrattar och ler. Fler fåglar bidrar till sången utanför ditt fönster. Nedanför ser du en pojke med en flicka i sina armar. Men du då? Du sitter i din jävla stol med hjul framför din dator. Vem har du att älska? Vem älskar dig? Din dator? Önsketänkande. Du vet mycket väl att du är rent förjävlig och alldeles för ful för att någonsin kunna ha ett lyckat förhållande. Ensamheten har hittils tagit hand om dig och kommer även fortsätta med det. Inom dig har du en massa kärlek. Tror du. Det du känner inom dig än bara någon form av desperathet. Solen når aldrig din dunkla datorstol.

Våren är här och Du är ensammare än någonsin.

hur känns det?

(ärligt talat människa. tar du åt dig så, fine with me. men. du kan ju ta det med en nypa salt. upptäckte när jag läste igenom det att jag verkligen trodde på det jag skrivit. shit. jag är bra)

Att någon enstaka gång använda frasen "Det är ödet." är helt okej. För visst, jag förstår att någon så värdelös som du kan behöva någonting att skylla på. Det går bra, du kan faktiskt behöva lasta av dina misslyckanden på nåt annat någon gång. Att slippa gråta om kvällarna och drömma om självrespekten du aldrig haft hade ju varit skönt. Eller hur?

"Det är ödet."

Nej. Det är förfan inte ödet. NEJ!

Ödet finns inte, och tror du på det ändå så finns inte du heller. 

Låt oss säga att du hatar dig själv (ett rent exempel, emo) pga.. hm.. att du är tjock.. säger vi. "Det är ödet.". Du menar att ödet tvingat dig till att skyffla i dig massa onyttigheter? Och att du inte motionerar? ÄR DET ÖDETS FEL? Det är liksom helt omöjligt att du själv försatt dig i situationen? Snacka om att förneka sig själv! Jag tror inte ett skit på din jävla fatalism. Som att varje dag är planerad. Att nån (gud? hmm, nej? djävulen? hmm, nej? tomten? hmm, nej? PRECIS.) bestämt EXAKT vad som ska hända. Du kan ta ditt jävla öde och köra upp det i mumindalen. För det finns inte.

Tills dagen då du kan bevisa att ödet finns tycker jag att du ska sluta skylla på ödet såfort du gör nåt fel. Du gör dina egna fel. Inte ödet.

LEAVE ÖDET ALONE!!!